Jag lever.
Jag lever..men mycket mer är det inte just nu.
Jag har hamnat i någon sorts dvala.
Ibland är jag glad men mestadels är jag nere och vill inget hellre än bort, inte bort som i att dö, absolut inte.
Men jag vill bort, bort och börja ett nytt liv någon annanstans.
Känns som att människorna jag har nu inte ser mig på samma sätt som jag innan sett dom.
Jag skulle kunnat dö för dom men vet inte om det är sanningen längre..
Är det någon som hade brytt som om jag bara försvann?
Om jag bara drog?
Känns inte så just nu.
Jag märker nu hur min barndom faktiskt påverkat mig, att växa upp utan en riktig far-dotter relation har förstört mycket.
Jag hade en enorm förebild i min storebror C, han va bäst av dom bästa, men sen hände det..han hade inte sett mig på samma sätt som jag hade med honom.
Han sårade mig på ett sätt någon annan aldrig hade gjort innan, jag hade sån tillit till honom och att han sen bara kunde "slänga bort mig" och säga dom sakerna han gjorde förstörde min världsbild.
Att någon man älskar så otroligt högt sårar en så är förjävligt smärtsamt.
Jag vill att någon ska se mig.
Krama mig.
Hjälp mig.
Älska mig.
Just nu mår jag inte så bra
