...
Jag har suttit och skrivit, raderat, ändrat, skrivit och raderat..
Detta blev kvar.
Detta blev kvar.
Jag har tvekat om jag ska berätta.
Men jag har valt att göra det, för att min omgivning ska förstå.
Jag har idag börjat med antidepressiva pga av en ganska djup depression som jag bärt på dom senaste månaderna.
Jag har känt mig ganska värdelös, jag har känt sån där riktig glädje betydligt mer sällan, min ork är slut.
Jag gråter oftare och känner mig ledsen och sorgsen, trasig.
Jag har känslan av att jag vill bort, bort från allt.
Jag vill inte dö, men heller inte riktigt leva just nu..förstår ni hur jag menar ?
Jag har känt mig ganska värdelös, jag har känt sån där riktig glädje betydligt mer sällan, min ork är slut.
Jag gråter oftare och känner mig ledsen och sorgsen, trasig.
Jag har känslan av att jag vill bort, bort från allt.
Jag vill inte dö, men heller inte riktigt leva just nu..förstår ni hur jag menar ?
Jag ser det som ett enormt nederlag att jag ska behöva äta medicin för att orka med vardagen, att jag har vart tvungen att be vården om hjälp.
Jag vet att det ska jag inte se det som..men man har väl varit för stolt och bara bitit ihop.
Men nu började det gå ut över mina relationer och då va det dags att göra något.
Men nu började det gå ut över mina relationer och då va det dags att göra något.
Läkaren har även berättat för mig att dom 2 första veckorna med stor sannorlighet kommer att bli sämre, jag kommer må sämre och inte orka speciellt mycket.
Så jag vill berätta detta och be er ha tålamod med mig.
Så jag vill berätta detta och be er ha tålamod med mig.
Jag kommer kanske inte höra av mig som jag brukar, jag kommer kanske inte orka träffas och kanske inte ens prata i telefonen.
Jag tror och hoppas att dom som bryr sig kommer förstå och ha tålamod med mig.
Jag tror och hoppas att dom som bryr sig kommer förstå och ha tålamod med mig.
Men ber er, sluta inte höra av er, va som vanligt, om jag orkar och mår bra så kommer jag att svara
Och är det något ni undrar så fråga istället för att bara tystna.
Jag berättade på jobbet idag, och dom blev väldigt förvånade, inget dom hade trott om mig.
Jag som jämnt är så glad och uppåt..
Är det inte ganska hemskt hur bra man har blivit på att dölja sina känslor ?
Är det inte ganska hemskt hur bra man har blivit på att dölja sina känslor ?
Nu ska jag bara försöka ta mig igenom detta, en tuff tid väntar.
<3
