Jag känner mig lite bortglömd.
Jag har nästan inga vänner kvar, beror nog mest på mig själv, tror jag kan vara en riktigt kass vän.
Jag ställer alltid upp när det behövs, men tror jag kräver för mycket tillbaka.
När jag hamnar i svackorna som kan komma lite då och då, när jag helst vill att alla redan ska veta att jag är ledsen och behöver stöd då är det ingen där.
Jag går igenom allt själv, måste försöka bli min egna bästa vän.
Jag måste välja bort det som inte ger mig något positivt längre, jag orkar verkligen inte med all den där "kanske"-vänskapen.
Antingen är man vänner eller så är man det inte.
